Stop bugging me!

Visst, jag hade väll förväntat mig att man skulle få syn på diverse småkryp här i Brazilien, vi befinner ju oss trots allt i tropikerna. Vad jag dock inte visste var att jag skulle komma att befinna mig i ett blodigt krig med botten av den biologiska kedjan. Hela Brazilien inklusive storstäderna fullständigt kryllar av små pissiga ettriga två millimeter stora M-Y-R-O-R. Dessa myror finns ÖVERALLT, och då menar jag överallt! Spelar ingen roll hur rik eller hur fattig du är. På väggarna i Boa Vigems lyxlägenheter, i favelan, till och med i vårt urmysiga B&B i Pipa hade dom lyckats förpesta med sina små ben och antenner. En morgon invaderade dom till och min älskade laptop...Jag skojjar inte, jag vaknade och där var dom minst tio kaxsiga svin som körde skytteltrafik på tangentbordet...WTF! Jag insåg ju att det inte skulle vara mer än naturligt att dessa små glidare också skulle infinna sig i vårt nya boende. Mycket riktigt här är dom....tyvärr har det visat sig att detta brännande hat jag känner djupt ner i själen är fullkomligt ensidigt. Vart jag än är vart jag än går så är de där och kryper upp på mina ben och biter mig i knäväcken. Det har blivit så illa att jag har börjat dränka mina fötter med myggmedel bara för att blockera passagen till mina stackars sönderbitna spiror. Jag fick dessutom igår kväll utstå skadeglada hånskratt när jag likt någon slags religös ritual sprejade en stor cirkel med myggmedel runt min säng i hopp om att detta skulle hindra de små svinaktiga myrorna att invadera min sovplats under natten. Det sjuka är att mina underbara rumskompisar inte alls har haft detta problem med myrorna och skrattar gott åt mitt pågående krig mot dessa respektlösa små jäklar. Jag börjar fundera på om det kanske har något med mina arktiska gener att göra, luktar jag socker eller QUE?!!!

Det kontrastrika paradiset...

I onsdags tog institutionsarbetarna med oss till Recifes kåkstäder (Favela på portugisiska) för att vi skulle kunna bilda oss en bättre uppfattning utav hur institutionsbarnens hemförhållanden ser ut. Det är en väldigt absurt att byta miljö på en så pass kort tid. Ena stunden stod vi och väntade på bussen på strandpromenaden i mysiga och städade Boa Viagem och cirka femtio minuter senare visade barnen oss runt i ett bostadsområde som var skrämmande lik en soptipp. Högar och åter högar utav pappkartonger plast och annat återvinningsbart material. Vi fick det förklarat för oss att många som bor ute i kåkstäderna samlar papper för att sedan sälja det till återvinningsstationer. Lönen för mödan är cirka 3-4 kr per kilo papper. Husen var i bästa fall byggda utav billigt tegel, i värsta fall plywood och plankor. Jag frågade en utav kvinnorna som bodde i ett litet hus utav tegel hur mycket hon betalade i hyra varje månad, ca 400 kr och då hade inte ens huset rinnande vatten. Hur får man det att gå ihop? Matpriserna jag sett i affärerna är inte mycket lägre än de jag sett i Sverige. Kläder ska vi inte ens prata om, en klänning kostar ca 400-500 kr och ser billigare ut än de man får på HM för en hundralapp i Sverige. Det är inte konstigt att dessa områden pyr utav kriminalitet och våld. Man gör väl det man måste för att överleva. Sälja knark, sälja papper…pick and choose…

Coque (koki) som vi besökte är klassad som Recifes våldsammaste favela. Efter att vi traskat omkring ett litet tag och besökt olika familjer kunde vi inte gå längre eftersom att det var alldeles för farligt. Många utav männen jag såg var väldigt barska och bistra till utseendet och såg inte ut att kunna tvinga fram ett leende om det så gällde livet. Jag tänkte då väldigt mycket på barnen på institutionen. De här barnen är så enormt kärleksfulla. Från dag ett har de kramat oss och velat hålla oss i händerna. De tittar upp på oss med stora snälla ögon…När förstörs dom? När blir livet för mycket för att man ska orka le, när byts den där glimten och glädjen i blicken ut mot uppgivenhet och grymhet?

….Ska det vara såhär?

Boa Viagem (Recife)

Coque (Recife)

Another day in paradise...

Hej alla,

Jag tänkte äntligen påbörja min blogg efter diverse påtryckningar och förlorade vad ;-) Dag tio på våran underbara halvårsvistelse i Brasilien börjar nu lida mot sitt slut. Vi har hunnit med en hel del under veckan som har gått och det känns mer som att vi har varit borta i över en månad än lite över en vecka. Vår resa började den 5/1-12 då vi tog flyget från Arlanda till Riga. I Riga skulle vi sedan ta flyget till Frankfurt (Frankfurt har direktflyg till Recife, vår destinationsort därav deturen). I Riga fick jag "nöjet" att kliva ombord på ett utav Air Baltics ståtliga propellerplan (läs: jag höll på att skita på mig). Jag tror att många flygrädda håller med mig om att propellerplan av typen SAS cessna (ok det var lite större) får nackhåren att dansa lambada. Hursom så gick ju allting ännu en gång bra eftersom att jag nu sitter här och skriver, tralala...Efter en övernattning i Frankfurt flög vi sedan tio timmar och landade slutligen på fredagskvällen på Recifes flygplats i Brasilien. Redan på lördagen, slitna men glada, åkte vi sedan vidare på en minisemester till Pipa. I Pipa spenderade vi tre dagar på ett jättemysigt B&B och utforskade många jättefina stränder. Vi fick också se vilda delfiner som simmade bara några meter ifrån oss :-) Dom senaste dagarna i Recife har mest gått åt till att jaga efter en lägenhet, något som visat sig vara sjukt svårt såhär nära inpå karnevalen. Dock efter diverse kackerlacksfästen och pompösa lyxlägenheter tror vi oss ha hittat "the one", om allt går som det ska skriver vi kontrakt på torsdag. Vi har även hunnit med att besöka Institutionen som vi ska jobba på tills juni. Det är en institution som arrangerar diverse projekt för barn som bor i kåkstäderna "favelas". Lite mer utförligare info om vad som pågått den senaste veckan kan också läsas på Monas blogg: http://finest.se/userBlog/?uid=49386&beid=1987464

Volareeeee ;-)

Pousada dos Ventos (Pipa, Brazil)

Pipa